Saturday, January 17, 2009

En såkalt drittjobb

Johan Jönson
Efter arbetsschema
Dikt, 794 sider
Albert Bonniers Förlag, 2007

Du ser kanskje et glimt av dem fra togvinduet, folk i oransje kjeledresser som arbeider på jernbanesporet. Disse arbeidsklærne har lange striper av reflekser som lyser opp, de minner meg om bokbunaden til Johan Jönsons nesten 800-siders tunge tour de force av en utgivelse – bare at strekene på omslaget er svarte som strekkoder: en svett kropp i arbeidsklær, en kropp i form av en vare.

I november i fjor mottok Jönson Aftonbladets litteraturpris for Efter arbetsschema, ikke lenge etter ble boka nominert til Nordisk Råds litteraturpris – og oppmerksomheten er gledelig overraskende: Jönson må være den mest nådeløse forfatteren vi har i Skandinavia i dag, verket er mørkt og murrende, kroppen har sjelden framtrådt så maskinell i diktekunsten, så radikalt avmystifisert, både den arbeidende kroppen og de kroppene det arbeides med i diverse omsorgsyrker, på neonopplyste institusjonsganger, en såkalt drittjobb som har lavest mulig status i vår del av verden:

Förakt utgör en form av utdraget hat. Avslutar inte plågan. Överlåter endast administrationen i döden. Låter en leva i en oavbruten underlägsenhet. Står ensam med meningslösa kväljningar. Står utan språk och utan fiktion. Har några enstaka ord. Rep-p-eterar en radikal ofrihet. Vet mycket väl var horisonten går. Ska avlägsna avföring under tystnad. Ska se fram emot lediga dagar. Ska tillskriva semestern metafysiska egenskaper. Ska tillbaka till missfostren. Ska betjäna skitlönen. Föraktet skrivs varje månad ut på lönebeskedet. Ska inte lyssna och inte ta till orda. Ska blunda och rengöra de statiska kreaturskropparna. Ska lyssna till prenatala läten. Ska lyssna till ljudhämningar post mortem.

Jönson har et lengre forfatterskap bak seg, selv om det ville være meningsløst å snakke om progresjon, man burde heller snakke om ekspansjon: Gjennom hele 90-tallet gir han ut bok etter bok, men det er som om det er samme murrende bok, som om hver bok inneholder de foregående, en skitten snøball som suger i seg stoff på veien. Universet er gjenkjennelig jönsonsk, men der hvor vi før befant oss i det sciencefictionaktig dystopiske er Efter arbetsschema forankret i tid og rom og til et jeg ved navn Johan. I et intervju med Ordfront bekrefter da også Jönson at erfaringene er hans egne, han sier: «Jag växte upp i ett hem där det i princip inte fanns några böcker, men folk jobbade utav helvete. När jag började intressera mig för poesi i 20-årsåldern och jobbade på olika ställen märkte jag att det saknades skildringar av arbetet inom poesin, trots att det är så centralt. Därför kom jag att intressera mig för det. Arbete har varit närvarande i mina tidigare böcker också, men den här gången ville jag betona det mer.»

Til forveksling likner dette altså på intimiserende dagboksprosa i stil med Maja Lundgrens Myggor och tigrar (2007) og Lars Noréns En dramatikers dagbok (2008), men her er det ikke snakk om en dagbok, heller en slags rapport – det er bare dagenes navn som markeres, små sirkulære ukeslange loops, i tillegg til arbeidstiden.

Det har blitt påstått at Jönson skriver en slags arbeiderdiktning som går bort fra vi'et til fordel for jeget, i så fall er det snakk om et kollektivt jeg, eller kanskje heller et serielt jeg. Kroppen og maskinen, eller den spastiske, lamme kroppen som håndteres, går i symbiose i arbeidssituasjonen, i produksjonen, et scenario som kan minne om Pushwagners malerier (og bak disse igjen Fritz Langs Metropolis) hvor mennesker og bylandskap framtrer som serielt repetitive mønstre. Dermed er det også en arbeiderdiktning som neppe er mobiliserende (i 70-tallsforstand, den er rett og slett ikke naiv nok), men snarere aktiviserende.

Jönson beskriver et drømmeløst og materielt liv, der det ikke er noe som peker ut over produksjonen. Beskrivelsene snakker med den italienske filosofen Giorgio Agambens begrep om det nakne livet (fra gresk, «zoe»), en rent materiell eksistens strippet for de rettighetene som ellers følger med den statsautoriserte identitetspakken i en verden hvor unntakstilstanden råder. Og når beskrivelsene blir så sterke, er det på grunn av forfatterens evne til å skrive knusende konkret, ingen hyperbol i verden kunne vært mer effektiv enn den jönsonske konkretisering: Dette er en naken tekst om et nakent liv.

Men Efter arbetsschema er på mange måter også et stort, rablende mangfoldig – nesten joyceansk – verk, og det ikke minst på grunn av de mange teksttypene som blandes i boka. Den blir på mange måter sitt eget massemedium, en alternativ nyhetskanal som spytter ut krigsscenarier og sampler brokker av aktuell politisk teori. Her finnes lyriske sekvenser i utsperret skrift (ord som er spredt ut i flater, som om de var overkjørt av en dampveivals), hastig skisserte portretter av arbeidskolleger (disse tekstene starter alle med et «Jeg minnes») og ikke minst, vi får innblikk i skrivesituasjonen hvor forfatteren sitter i sin skrivebunkers (en kjeller i et stockholmsk forstadskvarter) og skriver. I denne teksten kan alt skje, for eksempel finner vi plutselig et 30 sider langt kursivert prosastykke til slutt, som med medrivende, melodramatisk flyt beskriver hvordan livet ser ut for en fisker i Tanzania.

Göran Greider skriver om Efter arbetsschema i Expressen: «Ändå kan den aldrig detonera, därför att av dess 800 sidor utgör åtminstone 400 ett slags omslagspapper, ja ett stötdämpande emballage som heter språkmaterialism, language-teori eller något annat i samma stil.» Greider snakker her om den litterære formen som om det var et slags ornament påført utenfra. Det er pussig hvor passivt han forholder seg som leser, for er det virkelig boka som skal detonere, eller er det snarere leseren som skal få boka til å detonere?

Det som beskrives som et fremmedgjørende ornament, den litterære formen, et ornament som forhindrer de arbeiderne som beskrives i å lese boka, er snarere et skritt mot det basale, språket i stammende og istykkerrevet form, enn et skritt opp på en trone. Det lyser en underlig berøringsangst ut av en slik oppfattelse av litterær form. Den oppløsningen av mening og de «vanskelige» ordene og begrepene som spilles ut hos Jönson er et materiale som det er meningen at leseren skal arbeide med: Du må faktisk komme i kontakt med språket som oljete gjørme, som avføring ut av en spastisk kropp. De stadige elitismeanklagene er snarere et uttrykk for en manglende lyst til å røre ved en språkkropp som ligger i stumper og stykker og krever en leser som aktivt går inn og arbeider med den. Formen er en forlengelse av innholdet, og gjør ikke litteraturen fremmed, den gjør den mer virkelig.

Den servile ærbødigheten og passive holdningen som Ordet møtes med må rett og slett falle. Hvis ikke man kan trekke en håndgripelig Mening ut av en tekst som Jönsons, da kan det være meningen at teksten skal aktivisere deg, den sender deg bort, igjen og igjen sendes du via assosiasjoner og referanser ut av boka, plutselig leser du aviser isteden, med en ny optikk, med sterkt økt språklig sensibilitet. Følelsen av ulyst ved arbeidet – i dette tilfellet lesningen – burde heller identifiseres, en ulyst som kunne tenkes å stamme fra de mange kunstige behovene som installeres i oss, det passive forbruket vi læres opp til. Lesning er også en dirty job. Så det er bare å se til å komme i gang.

Susanne Christensen, Klassekampen 17. januar 2009

2 comments:

Susanne said...

Skribentens kommentarer her.

Susanne said...

Og - bør jeg tilføje - bogen kan købes her.